17 July 2011

let sommarn shake

Huset står tomt för några timmar, sedan fylls det igen. Sucka av lättnad hinner det knappt mellan bytena, och jag undrar mitt i all slags sorg om det också får slita sina rötter lite för att överleva. Det är något levande över huset, något som bekräftar för mig att det inte är ett ting, utan en varelse. Inte den typen av blodtörstig tentakelvarelse som John Ajvide låter berätta för mig, där jag hasar fram i sjukkorridorerna med min städvagn och mina skumgummitofflor (cross-plagiat, alltså värre än själva originalet. Döm mig, om du vill) utan huset är av den den djupt försjunkne, försänkte typen.


Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket
Photobucket
Så tillsvidare flyr jag med två tredjedelar av min familj till ett torp på utkanten till utkanten av Habo tills vi får någon "riktig" stans att bo, (hur man nu definierar ett "bo") tills det nya huset är färdigbyggt. Här är det dusch efter klockan 17.00 som gäller; eftersom varken dusch eller toalett alltså inte finns tillgängliga i själva torpet så får vi ta en minipromenad på en minut till närmsta lada där bönderna slutar jobba runt fem-tiden, och för att förhindra oväntade duschsällskap så hänvisas vi till utsagd tid.
Krassen växer, hur som helst, likt ogräs och jag hittar nya vinbärsbuskar, småstigar och spindlar varje dag. Ja, jag är knappt rädd för de små krakarna längre.

1 comment:

The definition of madness