en dekadent borgarfrukost

Idag bestämde jag och Jonathan oss för att ha något så absurt som en riktigt borgerlig frukost i den gravade Netto-laxen, Netto-mozarellans och Netto-minibaguettens tecken.
Min avsaknad av stolar och bord vägde ändå upp absurditeten och försatte situationen, när allt kom omkring, i en helt okej studentrimlig anda. Sedan - matkomeackompanjemang av Clementine och Joel

Albus

Något har hänt i en av lägenheterna på Vildanden. Någon som ibland gömmer sig under borden. Tillökning av ett väldigt mjukt och lurvigt slag: Nämligen en liten Albus Och helt fel är det inte att bo ungefär en minut ifrån den här trion Eller att bara lägga sig i soffan och ha en varm liten krabat sovandes på sin mage.

En van gest som innebär handryggen mot buken och den andra väl och vant placerad med insidan mot ryggtavlan. Men spegelbilden därinne stirrar under lysrör fortfarande lika granskande tillbaks på mig som jag på den - i någon slags tävlan om att vara först med att grimasera. Först med att skrämmas, först med att resignera, gå därifrån och lämna spegelglaset åt vitt kakel. Men därinne pryder alltid tandkrämsfläckarna mina kinder och därinne är axlarna alltid ett par centimeter högre än vanligtvis och därinne är jag aldrig rädd för ögonkontakt. Vilken bedrift - jag har lärt mig att möta mig själv.

    Men det är när när kullerstensstaden har tapetserats av magnolia-och körsbärsblomblad som jag knäpper upp några knappar, lossar på snörena och låter fönstret stå öppet tjugofyra timmar om dygnet. Deras käkar i mina kupade händer skakar och jag tänker på sammetsgardinerna jag aldrig har råd med. De skakar och jag tänker på vad det är som saknas härinne. Vad jag saknar Därinne.

And if you come and see me you will upset the order

För några dagar sedan provade jag att gå så långt jag kände för åt ett håll i Lund som jag aldrig tidigare gått. Efter att ha promenerat vid naturreservat, raviner, åar, får, fasaner och kor så konstaterade jag att jag antagligen hittat min, hittills, bästa promenadslinga här i Lund.

Dylans gård

I onsdags var jag på besök på Dylans gård ännu en gång. Den här gången för att prata sommarjobb och fotografera de nyfödda kalvarna som stirrade antagligen lika förundrat på mig som jag på dem. Det som följer kommer mest likna en ka(l)valkad av fotografier på kor och deras bästa egenskap: nyfikenheten. Just det, jag fick åka traktor också. För första gången i mitt liv
picasion

3 självporträtt av kufiskt slag

någon slags bekräftelse på att jag fortfarande lever.

Vad de senaste dagarna har inneburit i fotografier

Söndagen den tjugonionde april kom mina fina djur ner till mig och hälsade på mig i Lund

Vi tvingade ut oss i Lundavindarna för att grilla. Några glödkorn i ögat hit och dit spelar inte så stor roll när man har majskolvar, halloumi, zucchini,cocktailtomater och öl.

den fantastiska friluftsandan som vi så alla omsorgsfullt tog emot och vårdade ömt, ömt.

På måndagen, däremot, bar det av mot stadsparken. I ottan vandrade vi sömndruckna till Lunds stadspark och började med frukost vid niosnåret. Bra plats kirrade vi också.

Och det som följer efter detta är mest fotografier från förmiddagen, efteråt blev det lite suddigt, kan man säga. Vi tog oss till olika platser i Lund stad, och så vidare.








Helgen efter den så lämnade jag mitt sommarvarma Skåne för ett slag och köpte ett stycke biljett och tog tåget mot Göteborg och Lisas kråkslottskollektiv, det bästa i världen. Jag tog ganska snabbt sats mot hängmattan och lade beslag på den för någon timme. Mina potatisfötter vilandes i hängmattan och Emile bredvid Sedan tog vi oss ut i Göteborgsnatten och då fick kameran stanna hemma, helt enkelt.