snart ska jag och den här påsen med bröd iväg och träffa cornelia för att göra Ankorna i parken snäppet gladare. Therefore duckface.

scannerbefriad

en onsdag av trams

Det var onsdag för några dagar sen, så jag och Simon tog oss an en företeelse som har kommit att bli riktigt traditionell i vår livsföring; Vi ses hos honom och äter något vi tycker väldigt mycket om, (den här gången blev det vegetariska piroger med mozarella!) tittar på gabba-gabba och tramsar oss. Idag invigde vi dessutom en ny punkt på schemat: att sitta på balkongen och observera människor som går vätterstrandlängan. Särskilt analyserar vi svenskens asocialitet, och hur svensken går till väga när den tvingas möta en annan person under sin promenad. Det bästa alternativet är tydligen att vara fruktansvärt intresserad av att titta på husen som ligger åt sidan - så man helt slipper ögonkontakt med personen man möter.
Så där satt vi och provade olika sätt att se allvarlig ut på, ända tills jag var tvungen att ta buss numer 101 hem.

och min lekamen ersätts långsamt av ett grumligt fluidum när tankarna, hypoteserna, teorierna - även de idéer av konspirativ karaktär - har samlats till möte i en utav kamrarna inuti mitt defekta kranium (de tog det rum som stod tomt och med dörren på glänt) där de bollar olösta knutar mellan varandra, och den klassiska scenen med den förbryllade och nedgångna författaren som sliter manuskript på manuskript från skrivmaskinen och håglöst kastar de hopskrynklade misslyckandena över axeln, projiceras för mitt inre.
Men mina konspirationsteorier kan bara guppa likt ett flöte på den här grumliga vattenytan - och vara så olikt ett avslut det kan bli, och huruvida någon lurar i det outgrundliga djupa, redo att rycka till, det är mig inte bekant. Ett avslut hade suttit bra

nuclear bomb

Dagarna pulserar intakt med mig, väckarklockan uppvriden till 04.00, en halvtimme senare cyklar jag ut i ottan för att glida in i sterila, vita kläder och tvätta handfat och putsa golv (tar trasorna slut så kan man putsa med m-tork, och har du lite dötid över så kan du ju sitta här i omklädningsrummet och läsa, men kommer det in någon så är det bäst att du har den här "trivsel i arbetet"-broschyren, om psykosocial arbetsmiljö, i närheten, så inte sköterskorna tror att du slöar.)

inget kamelförbud i nålens öga men ändå är det kö

Vi djur turas om att bada i solfläckarna som fästs på golvet. Jag hittar en slagruta och min hund hittar brödet jag lagt ut åt fåglarna, jag och kameran tar henne på bar gärning och slingerkrassen gror förhoppningsvis ju mer dagarna går. Nu var det kanske åttiofem timmar sen hon slutade andas och hur påtaglig känslan av att tiden i några minuter stod alldeles stilla än är, så var det ju inte alls så det var. Nej, för somliga är denna markanta skillnad som från och med nu tränger sig in i mitt hus och min tillvaro inte existerande eller ens märkbar. Och jag önskar jag kunde vända mig till henne och säga;
"vi kan byta roller nu, jag kan vara mamman för ett tag"
Fast det är ju självklart lättare påstått än gjort.
Godnatt Mormor, sov gott

Minnen under aprilhimlen

Dessa eminenta fotografier kan jag tyvärr inte komma och påstå att jag har tagit, nej, för det är Julia som dokumenterade årets sista aprildag, och således höll hon i kameran!








Det var alltså i Felicias fantastiska lägenhet på Torpa som vi höll hus den här förträffliga sista aprildagen, där Jesper lärde mig hur man gör belgiska våfflor (vilka, med grädde och krossade brända mandlar på, verkligen gick hem hos finsmakarna), några spontanresenärer från Göteborg och Berlin anlände, och ackompanjerade av t.ex Cocorosie , smidde vi lekande, dansande, skrattande aprilminnen ända fram till morgonen. En himla fin kväll helt enkelt

endast iklädd asteroidbältet

Välfärdssamhället, weltschmerzsamhället






Och så lite muterade djuphavsanimaler jag fann när jag surfade;

If you ever go down Trinidad
They make you feel so very glad
Calypso sing and make up rhyme
Guarantee you one real good fine time

en gång gjorde jag en inte särskilt högtidlig eller seriös liten seriepryl. Jag vågade inte riktigt lägga ut den därför att jag inte tyckte så mycket om den. Kanske ångrar jag mig om några timmar och plockar bort den igen, men äsch. Tills vidare;

efter ett långt uppehåll ska jag göra ett försök i att blåsa liv i den här vad-det-nu-är igen. snart så

Melissa

Min fantastiska katt, Melissa, (Som förresten är ungefär 17 år) har som vana och fin egenskap att prata med mig så fort hon snubblar in i mitt rum. Sen kan hon fortsätta att ligga på sängen och föra små monologer och jag ger henne nickar och hummanden som svar. Här är ett litet klipp på hur hon kan låta då.

och sen är jag usel på att sova på natten, dessutom. Min oturliga och obotliga längd medför nämligen inte bara replikskiften som;

- Du är ganska lång va?
- Aa
- vad jag känner mig kort bredvid dig
- ...förlåt


utan även ryggont av olika slag och grader, och således utnyttjas sovrummet på skolan tämligen flitigt från min sida (vänster) den här terminen. Oh, att få ta små lurar mellan lektionerna och bara känna sig som en "ny människa" efteråt. Jag tror jag snart ska be någon av auktoritär karaktär på skolan att få min egen nyckel till det där rummet snart.

uppdatering; (När min filosofilärare påpekade att jag var lång, att "det har hänt något med kvinnor" och att "det är så många kvinnor som är längre nu" Tänkte jag påminna honom om att det i själva verket var han som var kort, för att liksom visa hur observant även jag kan vara, men insåg sen strax att det ändå är han som besitter makten över mina betyg)