16 June 2011

vendetta

Photobucket

Jag fick krama vaktmästaren farväl efter att han, en sisådär fyra dagar efter studenten, hjälpt mig hitta min jacka som jag mitt i all studentenyra fyra dagar tidigare glömt bort i klassrummet; i vilket det vilade, en sisådär fyra dagar efter studenten, en påtaglig efter-katastrofen-anda.
Jag tackade honom för tre fantastiska år, och han förklarade hjärtligt för mig att vaktmästargänget hade sett oss elever som deras egna barn. En lätt förnimmelse av obehag och kärlek blandades och spelades upp inom mig, men jag valde att stöta bort det som kändes lite lätt obehagligt, och log en sista gång mot den valrossmustaschprydda karl'n.

Och så plötsligt - en torsdagsnatt nästan en vecka efter att jag fått lämna den vit(gråprickig)a hatten på hyllan - en känsla av bestörtning, förvirring, obalans och total separationsångest. För än så länge har jag varit oerhört bra på att skjuta upp det tråkiga och nästan lite sorgliga stadierna en student ofrånkomligen måste ta sig igenom. Så smyger det förrädiskt på en, suger tag i en och tar ett stadigt kloförsett grepp om både hjärta och hjärna.

3 comments:

  1. Jag kan fortfarande, två år senare, bli nostalgisk när jag tänker på gymnasiet. Och då var ändå de tre åren några av de värdelösaste i mitt liv. Så om det är till någon tröst...

    ReplyDelete
  2. Vad heter han? Lasse? Klasse? Vaktis? Jag kommer inte ihåg. Gillar hur olik vaktmästarnas relation till eleverna är jämfört med mattanterna när deras arbete är ganska likadant. Vaktisarna bara äter bullar och odlar ansiktsbehåring dagarna i ända och får lunka genom korridorerna med en bultsax i näven. När jag blir stor vill jag bli vaktis. (Nej, men ändå)

    ReplyDelete

The definition of madness