Jag sov tretton timmar inatt.

Kom hem från Emmaboda igår och anlände hos jesper på eftermiddagen, han stod ut med mitt omedgörliga humör och bjöd på pannkakor och vi tittade på skojfilm fast jag somnade mitt i den och när jag vaknade var klockan plötsligt ett. Och så fick jag varm macka, som ett trött barn vid frukost på morgonen. Glad som ett barn. Separationsångesten är påtaglig som sig bör och blåmärkena likaså.
Det var en bra festival.

Jag kommer hem till ett mycket tomt hus och väntar på att få åka till havet, väntar på att få krama om de mina, väntar  på att veta, och luften speglar mitt humör för det hänger och är grått och trött och blött, fast skiftar. Det skiftar, och jag känner mig tung och trött och entusiastisk ibland och oerhört oentusiastisk ibland. Ikväll kommer en brunbjörn till huset vilket antagligen är precis vad jag behöver. tur det.

call your boys - Iron and Wine + kraffs

vad jag har för mig ibland

Jag åkte till Tjörn över helgen och det här var den enda bilden jag hann knäppa innan kamerabatteriet bestämde sig för att dö. Johan övar golf inne i stugan och Karin utövar högläsning ur en gammal Kalle Anka-serie.

På lördagen var vi hur som helst på träbåtsmässan i Skärhamn, det var sådär roligt eftersom det mest bara kryllade av människor, så jag tog mitt gäng under armen och vi pep iväg till den gamla smedjan uppe på berget vid akvarellmuseet. Just den lördagen hade de loppis i smedjan, och jag hittade den här för tio kronor Sen kom vi hem igår, och, ja. /// lol blrlblblb för övrigt har jag glömt att påpeka att jag har en tumblr. Egentligen är den väl mest till för min egna skull, och sådär typiskt klyschig med gifanimationre och bilder på saker som jag tycker om och sånt. Hur som helst heter jag Bellskling där.

utkast

Vi sitter på tåget hem och Sam Beam och vyn över fönstret ger mig gåshud över armarna. Det är skogen och träden i skongen, deras höga stammar är iklädda murgröna och det är så vackert på andra sidan glaset att jag önskar att jag inte hade någon impulskontroll så att jag kunde trycka på nöd-stoppknappen, bända upp fönstret och hoppa ut.

Vi ser en rostig gammal cheva och jag säger tänk om vi skulle ta och åka genom Usa, åka söderut och uppleva träsken i New Orleans, hillbilliesarna på sina verandor, prärienätterna under bar himmel, åka vidare mot väst och ta oss till chihuahuaöknen och sadla varsin häst.

Sen säger hon lite nonchalant att hon såg dig här en gång och jag önskar där fanns nöd-stoppknappar till mycket

Albus

Ibland är jag valpvakt åt Susanna och Gustav

Och när valpen sover kan jag beundra jordgubbsplantan,

grannskapet och känslan av diskbänksrealism som sköljer över området när himlen öppnar sig

Rita kan jag passa på att göra, här får ni se två exempel på det


Följt av tre exempel på sovande valp

elfte juni

För ganska så länge sedan, elfte juni, för att vara exakt, så förtärde vi, något bakfulla minns jag det som, citronmarängpaj i Skillingaryd och firade Emilie. Vi sörplade dessutom i oss en alldeles tokigt god kantarellsoppa innan, ett av de helt klart bästa smakminnena från i Juni, åh, vad god den var.









Och nu är jag tillbaks till studentrummet och unnar mig lite bearnaisesås ibland på sin höjd.

Och återigen handlar det om att komma iväg, komma bort.

den 1 juli.
Mot havet.

Bussens innanmäte andas tung imma på fönsterrutorna och därutanför är världen fortfarande varm, fuktig och blöt precis som ett öppet sår och jag hoppas det såret infekterar mig väldigt snart.

Skogarna ser trötta ut när vi åker genom dem och hastigt hälsar jag igenkännande åt vilddjur som hamnat på fel sida av viltstängslet.

 

 Utan ett uns av spårbart vemod i kroppen är jag nu på väg bort från deras sköra ord om natten som om morgonen förvandlats till frukosterbjudanden jag vet att ingen av oss är särskilt genuint intresserade av att dela på. Jag tackar nej och omplacerar min hand från deras ryggtavlor till att sträcka mig efter väskan och jackan.  Tänker att vi är väl inte riktigt gjorda för att se varandra riktigt så klart, och det hade väl varit trevligt med lite kvalitetstid, det är ju alltid trevligt (men sanningen är den att i åtta fall av tio så är det aldrig ens lite trevligt)

Jag omplacerar mig själv – byter av och känner av, ser var verkligheten slår som hårdast, var den slår in och var den inte hittar mig. Känner av och stämmer av. 

Så befinner jag mig vid havet och plockar jordgubbar vid Sibräckas plantage, om kvällarna är vi många vid matsalsbordet och det är såhär jag minns det. Där borta står tiden stilla och varje gång vi kommer dit på somrarna är det som om alla funnits där sen sist vi sågs. Att vi bara tagit en paus från en verklighet till en annan.

5 juli
Men så hamnar vi på vägarna igen. Ur, den här gången, bilrutorna ser vi hur Måsarna byts ut mot Lövsångare och hon tar mig på så många omvägar hon kan för ingen av oss vill väl egentligen byta ut den verkligheten hon trivs bäst i mot den nödvändiga. Vi åker på så många krokiga landsvägar och avfarter hon kan hitta, och då och då stannar hon och pekar på något gammalt hus hon för länge sedan hade en närmre relation till.  Jag tänker på Monstrean i mitt studentrum som antagligen har vissnat vid det här laget, och får plötsligt bråttom med att komma hem. Ibland handlar det bara om något så enkelt som att få komma hem.

kommer hem, äter två bullar och dricker ett glas mjölk. Har varit hos Minna och Oskar i Målen och vi har badat fötterna och händerna i sjön där och ätit lasagne på balkongen och druckit te under trappan och, och, och jag mår lika bra som ett väldigt välmående barn fast bättre än så för jag har saknat henne till döds och fått träffa henne och det måste jag bara komma ihåg och få ha här

#mittilivet

I like these calm little moments before the storm

Det är bara regndropparna som pryder våra kinder när vi står med våra kroppar utfläkta inför den öppna, dundrande himlen - hur den träffar oss varenda gång.
På fel gator i fel stad saknar jag Lundakullerstenen till döds när jag är ifrån den. Jag räddar mig med att tänka att den också blir träffad varenda gång. Att regnet störtar lika ursinnigt där som på mig när jag är ifrån den. När vi är ifrån den.
Och på fel gator i fel stad försöker jag åstadkomma ett ledmotiv för dagen - ett vardagsackompanjemang för att klara mig genom dagen, och visst lyckas jag nätt och jämnt med artificiell hjälp till hands - ett par hörlurar och valsång däri fortsätter jag gatan fram och tänker att mina förbipasserande också försöker hitta land. Att de också kommer att bli strandsatta, eller kanske redan är. När mitt enda mål för dagen är att förbipassera så flytande jag bara kan.

Och på kvällen hänger jag av mig köttkroken i garderoben för att domna bort i den uppblåsbara historien som får agera säng medan jag är borta. Monstrean är inte här för att försäkra mig om beskydd över natten, hur dess djuriska uppsyn ska skrämma bort allt som kan verka hotande om natten, och jag tänker att det första jag ska göra när jag kommer hem är att vattna den. Jag tänker på hur dålig jag är på att skrynkla till lakanen sådär som man gör när man är två och samsas om en god natts sömn på för liten yta, och till min besvikelse vaknar jag varje dag utan röda veck på armar och ben. För under fingertopparna kyler jag en annans hud som sitter stramt åtspänd över knotorna. Därunder böljar ryggmärgen och jag förväntar mig alltid en darrning, en skälvning, ett tecken på livsform när mitt svala möter det varma. Men du är avkopplad och jag får ägna mig åt att urskilja siluetten av hårstrån att klyva förutsättningslöst. Placerar min nacke mot en arm och jag börjar helt klart bli bättre på den här sysslan. Denna skeva konstart.

Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag sällan är närvarande när jag är på plats. Jag nickar medhållande på rätt ställen för att inte ett dyft ska uppfattas. 

Bussdvala

Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 19:49 och busschauffören på vägen ner är mer vitsig än den på vägen upp, den här beskriver vår första hållplats, Hestra, som något majestätiskt mitt i grådisdimman som fullkomligt sköljer över oss när bussdäcken vaggande tar oss upp för bergskanten. Vi passerar blöta och hängiga hus, några få av dem är prydda med gul-och blårandiga girlanger och ballonger i samma färger. De ser tämligen ynkliga ut bredvid de grå stenfasaderna. Som om färgerna misslyckats med sitt syfte och tvingats lämnats kvar i förnedringen.

Vi är i Smålandsstenar och i tanken blandas Charlyn Marie Marshalls kraxiga röst med de ensliga tallarna som står ojämnt utplacerade i kalhyggena och once I wanted to be the greatest och de minst lika ojämnt utplacerade röda stugorna, de blöta tunga grankvistarna och mina tunga ögonlock.  Och jag hamnade väl i någon slags dvala.

Jag tänker att ett år av ganska övergripande förändring har lärt mig att hantera mig själv, och jag tänker att nu skulle du allt se mig.

Molnen är tunga och trötta och han bredvid mig tar varje chans och stopp han får att röka sina cigaretter och med huvudet i en minst lika onaturlig som obekväm vinkel tittar jag efter rovfåglar på alla-år-och-bilfärder-med-fågelskådarmamman-manér. ”Ska ni inte skaffa en sådan där’ fönsterruta i taket så ni kan se fåglarna ordentligt” frågade någon efter att ha åkt en längre bilfärd med min mamma. Och antagligen efter att ett antal gånger har blivit påvisad att sträcka ut halsen så långt som möjligt ur fönstret för att lyckas utröna vad för slags fjäderskrud fåglarna däruppe kunde tyckas ha.  Fågelboken ligger i handskfacket. Den ligger alltid i handskfacket.

Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 22:44 och vi är i Helsingborg. Den nya busschauffören från Halmstad pratar bara i mikrofonen när han måste, den förra sa hoppas vi ses någon gång i framtiden. Till hela bussen sa han det, på ett ganska så ironiskt vis, och det var bara jag som hånskrattade till och det är nästan helt mörkt utanför mitt trygga bussfönster för molnen skymmer det lilla hopp av ljus som månen möjligen skulle kunna tänka sig att dela med sig av såhär på nattkvisten.  Once I wanted to be the greatest, sjunger Charlyn Marie Marshall och We lived on bars and danced on tables och it’s nothing like living in a bottle, kraxar hon och efter en dag av hennes kraxande som ackompanjemang och ledmotiv får snart kraxet från Råkorna i Lunds ersätta min natts soundtrack. Istället för hennes Cat power blir det fågelmakt åt hela slanten och jag undrar om de också kan sjunga om att dansa på bardisken, och någonstans på vägen somnar jag och i tanken blandar jag olika krax med de ensliga tallarna och min trasiga säng som jag så skevt saknar.  Jag tänker att nu skulle du se mig.


will you still be around
when they put you six feet underground
will the big bad beautiful moon be around

Och jag hamnade väl i någon slags dvala

helgshemvändaren och gårdsfest hos Jesper

Förra helgen åkte jag upp till Jönköping för ett par dagar, och det föreföll sig liksom logiskt att jag skulle svänga förbi Jespers innegård för att konsumera grillad halloumi, vin och hembakat bröd.

först stannade jag förbi Cornelia och lämnade av lite väskor, tittade på det ambivalenta vädret från högsta våningen, och pratade om allt på en gång som hänt sen sist vi sågs. Niklas, Emilie och Jonatan var där!    Och sen hamnade vi hos Jesper. här är Nils, Jesper och Olga. Cornelia och Niklas Carl, Mikaela och Simon Ja, och så Jonatan där i hörnet Nils och Julia! Emilie och Jonatan

En slags uppdatering

Och nu då?

Numera dricks det rom inne på studentrummet om kvällarna och jag börjar undra om mina kära korridorare bara ljuger för grannsämjans skull när jag frågar dem om det hörs genom väggarna när vi skrålar på gitarren och på stämbanden in till morgnarna. I lördags hade vi en slags sista tentan-fest hemma hos min vän Martin som bor på den mest idylliska av platser i Örtofta. Det var så vackert att det gjorde fysiskt ont när man körde igenom den lilla stentunneln och ut till deras kollektiv. Där fanns sjöar, gigantiska ekar, påfåglar (!) , musikinstrument, kråkslott, och att få rulla sig i sommargräset om natten är något jag längtat efter djävulskt länge.

   Och här sitter jag ibland  i min mossgröna kärlek till soffa och grubblar över vad jag ska göra i höst - för någon vecka sen ekade mitt brevinkast inte lika tomt tillbaks till mig som det brukar, utan istället fick jag ett brev som sa att jag får läsa på Kvarnby seriehögskola om jag ville det, och allt blev plötsligt väldigt omvälvande mitt i slutspurten på tentaveckan, så den tentan var väl inte min mest välskrivna. Ungefär samtidigt fick jag reda på att jag för brödfödan ska måla fönster och kofållor i den idylliska lantdelen av Genarp i sommar. Kravet för att jag ska kunna jobba är: "ja, det måste ju vara soligt ute". Så det känns väl mer än ganska så bra att få prata med kor och katter samtidigt som man målar, samtidigt som man tjänar pengar, samtidigt som man utövar fysiskt arbete. Hederligt arbete. (Och samtidigt som jag får stanna i skåne under sommaren)

I helgen tänkte jag åka till Jönköping en sväng och sälja min saxofon och försöka omvandla de pengar jag kan krama ut från mitt lilla instrument till sensommarplaner - jag inser precis att jag inte varit i Jönköping/Habo sen i vintras (sen dess har mor och far lyckats få upp ett gärsgårdsstängsel, och nu har jag fått lära mig att det i princip är olagligt att riva ett sådant - river man ett gärsgårdsstängsel så måste man lova att sätta upp ett nytt någon annanstans. En helt underbar regel, och lite märklig parentes) men ser inte direkt det faktumet som en förlust. Dessutom får jag krama på min, från Amerikat hemkomne, Nils, och på mina popdjur och på mina föräldrar, min uggla till katt och min lakritssäl till hund. Och tja, äta gratis mat, vilket man aldrig uppskattar så mycket som man gör när man inte varit hemma på ett halvår.